Vår tro

Sjundedagsadventister ser Bibeln som den enda grunden för tro och lära och menar att vissa grundläggande lärosatser uttrycker Bibelns undervisning. De lärosatser som läggs fram här utgör adventisternas förståelse av Bibelns undervisning. Dessa förklaringar av läran kan förnyas när samfundets generalförsamling möts och leds av den heliga Anden till större förståelse för Bibelns sanning eller finner bättre sätt att uttrycka undervisningen i Guds ord.

1. Bibeln
Bibelns Gamla och Nya testamente är Guds skrivna Ord som har getts genom gudomlig inspiration. De inspirerade författarna talade och skrev ledda av den heliga Anden. I Bibeln har Gud gett människan den kunskap som behövs för att bli räddad. Bibeln är den högsta, avgörande och pålitliga uppenbarelsen av hans vilja. Den är normen för vår karaktär och prövar våra erfarenheter. Den är avgörande för vår tro och lära och beskriver tillförlitligt Guds handlingar i historien.
Källa: Ps. 119:105; Ords. 30:5, 6; Jes. 8:20; Joh. 17:17; 1 Thess. 2:13; 2 Tim. 3:16, 17; Heb. 4:12; 2 Pet. 1:20, 21.

2. Treenigheten
Gud är en, en enhet av tre eviga personer: Fader, Son och helig Ande. Gud är odödlig, allsmäktig, allvetande, över alla och närvarande överallt. Gud är obegränsad och övergår allt mänskligt förstånd, men är ändå känd genom att han uppenbarar sig själv. Gud, som är kärlek, är för evigt värdig hela skapelsens tillbedjan, vördnad och tjänst.
Källa: 1 Mos. 1:26; 5 Mos. 6:4; Jes. 6:8; Matt. 28:19; Joh. 3:16 2 Kor. 1:21, 22; 13:13; Ef. 4:4–6; 1 Pet. 1:2.

3. Fadern
Gud den evige Fadern är hela skapelsens ursprung, skapare, upprätthållare och herre. Han är rättvis och helig, omtänksam och förlåtande, sen till vrede och rik på oföränderlig kärlek och trofasthet. De egenskaper och den kraft som Sonen och den heliga Anden visar är desamma som Faderns.
Källa: 1 Mos. 1:1; 5 Mos. 4:35; Ps. 110:1, 4; Joh. 3:16; 14:9; 1 Kor. 15:28; 1 Tim. 1:17; 1 Joh. 4:8; Upp. 4:11.

4. Sonen
Gud den evige Sonen blev människa i Jesus Kristus. Genom honom skapades allt. Han uppenbarar vem Gud är, räddar människan och kommer att döma världen. Jesus Kristus är för alltid sann Gud men blev också sann människa. Han blev till genom helig Ande och föddes av jungfru Maria. Han levde och blev frestad som människa men levde helt enligt Guds rättfärdighet och kärlek. Genom sina underverk visade han Guds makt och att han var den utlovade Messias. Han led och dog på korset av egen fri vilja för våra synder och i vårt ställe. Han uppväcktes från döden och lyftes upp till himlen för att för vår skull tjäna i himlens helgedom. Han ska komma tillbaka i härlighet för att slutgiltigt befria sitt folk och återupprätta allt.
Källa: Jes. 53:4–6; Dan. 9:25–27; Luk. 1:35; Joh. 1:1–3, 14; 5:22; 10:30; 14:1–3, 9, 13; Rom. 6:23; 1 Kor. 15:3, 4; 2 Kor. 3:18; 5:17–19; Fil. 2:511; Kol. 1:15–19; Heb. 2:9–18; 8:1, 2.

5. Den heliga Anden
Gud den eviga Anden var aktiv tillsammans med Fadern och Sonen i skapelsen, Jesus människoblivande och människans räddning. Han är lika mycket en person som Fadern och Sonen. Han inspirerade Bibelns författare. Han fyllde Kristus liv med kraft. Han väcker och övertygar människor och de som låter sig beröras förnyar och förvandlar han till Guds avbild. Anden har sänts av Fadern och Sonen för att alltid vara hos Guds barn. Han ger församlingen andliga gåvor, kraft att vittna om Kristus och leder den i harmoni med Bibeln till hela sanningen.
Källa: 1 Mos. 1:1, 2; 2 Sam. 23:2; Ps. 51:11; Jes. 61:1; Luk. 1:35; 4:18; Joh. 14:16–18, 26; 15:26; 16:7–13; Apg. 1:8; 5:3; 10:38; Rom. 5:5; 1 Kor. 12:7–11; 2 Kor. 3:18; 2 Pet. 1:21.

6. Skapelsen
Gud har i Bibeln gett en pålitlig och historisk beskrivning av sitt skapande. Han skapade universum och, under en sexdagars skapelse för inte så länge sedan, gjorde Herren ”himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer” och vilade den sjunde dagen. Därför gjorde han sabbaten till ett ständigt minnesmärke över det verk han hade gjort och fullbordat under sex verkliga dygn som tillsammans med sabbaten utgör samma tidsperiod som vi idag kallar en vecka. Den första mannen och kvinnan skapades till Guds avbild som kronan på verket. De fick makt över jorden och ansvar att vårda den. När Gud hade skapat färdigt var allt ”mycket gott” och vittnade om Guds härlighet.
Källa: 1 Mos. 1–2; 2 Mos. 20:8–11; Ps. 19:2–7; Ps. 33:6, 9; Ps. 104; Jes. 45:12, 18; Apg. 17:24; Kol. 1:16; Heb. 1:2; 11:3; Upp. 10:6; 14:7.

7. Människans natur
Man och kvinna skapades till Guds avbild som individer med förmåga och frihet att tänka och agera. Även om människan skapades som en självständig och odelbar enhet av kropp, sinne och ande, är hon ändå helt beroende av Gud för sin existens. När de första människorna var olydiga mot Gud förnekade de sitt beroende av honom och förlorade sin höga ställning. Guds avbild i dem skadades och döden fick makt över dem. Deras ättlingar delar denna fallna natur och dess konsekvenser. Vi föds med svagheter och en dragning till det som är ont. Men genom Kristus har Gud försonat världen med sig själv och genom sin Ande återskapar han sin avbild i ångerfulla människor. Skapade till att ära Gud är de kallade att älska honom och varandra och att ta hand om sin omvärld.
Källa: 1 Mos. 1:26–28; 2:7, 15; 3; Ps. 8:4–8; 51:5, 10; 58:3; Jer. 17:9; Apg. 17:24–28; Rom. 5:12–17; 2 Kor. 5:19, 20; Ef. 2:3; 1 Thess. 5:23; 1 Joh. 3:4; 4:7, 8, 11, 20.

8. Den stora striden
Hela mänskligheten är indragen i en stor strid mellan Kristus och Satan om Guds karaktär, hans lag och hans makt över universum. Striden uppstod i himlen när en av de varelser som skapats med fri vilja i sitt högmod blev Guds fiende, Satan, och förledde en del av änglarna till att göra uppror. Han lockade världen till uppror när han förledde Adam och Eva till att bryta relationen med Gud. Deras synd skadade Guds avbild i mänskligheten, ledde till oordning i skapelsen och dess slutliga ödeläggelse i den globala syndafloden, vilket återges i den historiska beskrivningen i 1 Mos. 1–11. Inför hela skapelsen blev vår värld ett slagfält för den universella strid som till slut ska visa att kärlekens Gud är rättfärdig. För att bistå sitt folk i denna strid sänder Kristus den heliga Anden och sina lojala änglar för att leda, skydda och bevara dem på räddningens väg.
Källa: 1 Mos. 3; 6–8; Job 1:6–12; Jes. 14:12–14; Hes. 28:12–18; Rom. 1:19–32; 3:4; 5:12–21; 8:19–22; 1 Kor. 4:9; Heb. 1:14; 1 Pet. 5:8; 2 Pet. 3:6; Upp. 12:4-9.

9. Jesus liv, död och uppståndelse
Genom Jesus liv i fullkomlig lydnad för Guds vilja, hans lidande, död och uppståndelse gav Gud den enda möjligheten till försoning för människans synd. De som i tro tar emot denna försoning får evigt liv och hela skapelsen ges en bättre förståelse av Skaparens oändliga och heliga kärlek. Denna fullständiga försoning bevisar att Guds lag är rättvis och att han själv är full av nåd, eftersom han fördömer vår synd men erbjuder oss förlåtelse. Genom att Jesus dog istället för oss, återställs allt och vi återförenas med Gud och förvandlas. Kristus kroppsliga uppståndelse tillkännager Guds seger över ondskans makter och utlovar slutgiltig seger över synd och död för dem som tar emot försoningen. Den förkunnar att Jesus Kristus är Herre och att alla knän i himlen och på jorden ska böjas för honom.
Källa: 1 Mos. 3:15; Ps. 22:1; Jes. 53; Joh. 3:16; 14:30; Rom. 1:4; 3:25; 4:25; 8:3, 4; 1 Kor. 15:3, 4, 20–22; 2 Kor. 5:14, 15, 19–21; Fil. 2:6–11; Kol. 2:15; 1 Pet. 2:21, 22; 1 Joh. 2:2; 4:10.

10. Räddningens erfarenhet
På grund av sin oändliga kärlek och nåd gjorde Gud Jesus till ett med synden, trots att han själv var utan synd, så att vi genom honom kan bli ett med Guds rättfärdighet. När vi leds av helig Ande ser vi våra behov, erkänner vår syndfullhet, ångrar våra felsteg och lever i tro på Jesus som Herre och Räddare, vår ställföreträdare och vårt föredöme. Den tro som räddar har sin kraft i Guds Ord och är en gåva av nåd. Genom Kristus blir vi rättfärdiga, adopterade som Guds söner och döttrar och befriade från syndens makt. Genom Anden föds vi på nytt och växer i vårt andliga liv. Han förnyar vårt tankesätt, skriver Guds kärleks lag i våra hjärtan och ger oss kraft att leva ett heligt liv. När vi förblir i honom blir vi delaktiga av gudomlig natur och vi kan både nu och i domen vara förvissade om att vi är räddade.
Källa: 1 Mos. 3:15; Jes. 45:22; 53; Jer. 31:31–34; Hes. 33:11; 36:25–27; Hab. 2:4; Mark. 9:23, 24; Joh. 3:3–8, 16; 16:8; Rom. 3:21–26; 8:1–4, 14–17; 5:6–10; 10:17; 12:2; 2 Kor. 5:17–21; Gal. 1:4; 3:13, 14, 26; 4:4–7; Ef. 2:4–10; Kol. 1:13, 14; Titus 3:3–7; Heb. 8:7–12; 1 Pet. 1:23; 2:21, 22; 2 Pet. 1:3, 4; Upp. 13:8.

11. Att växa i Kristus
Genom döden på korset segrade Jesus över ondskans makter. Han som under sin tjänst här på jorden besegrade de onda andarna har brutit deras makt och garanterar deras slutliga undergång. Jesus seger ger oss seger över de onda makter som fortfarande vill styra över oss när vi vandrar med Jesus i frid, glädje och övertygelse om hans kärlek. Den heliga Anden bor i oss och ger oss kraft. När vi fortsätter att vara överlåtna till Jesus som vår Räddare och Herre befrias vi från bördan av sådant som vi tidigare gjort. Vi lever inte längre i mörker, rädda för onda makter eller i den okunnighet och meningslöshet som vi tidigare levde. I denna nya frihet i Jesus är vi kallade att växa så att vi blir lika honom då vi varje dag samtalar med honom i bön, hämtar näring från hans Ord, mediterar över Ordet och hans omtanke, sjunger hans lov, samlas för att tillbe och deltar i församlingens uppdrag. Vi är också kallade till att följa Jesus exempel genom att med medlidande möta människor i deras fysiska, mentala, sociala, känslomässiga och andliga behov. När vi kärleksfullt tjänar dem som finns omkring oss och berättar om hur han räddar blir varje ögonblick och uppgift förvandlad till en andlig upplevelse tack vare hans ständiga närvaro genom Anden.
Källa: 1 Krön. 29:11; Ps. 1:1, 2; 23:4; 77:11, 12; Matt. 20:25–28; 25:31–46; Luk. 10:17–20; Joh. 20:21; Rom. 8:38, 39; 2 Kor. 3:17, 18; Gal. 5:22–25; Ef. 5:19, 20; 6:12–18; Fil. 3:7–14; Kol. 1:13, 14; 2:6, 14, 15; 1 Thess. 5:16–18, 23; Heb. 10:25; Jak. 1:27; 2 Pet. 2:9; 3:18; 1 Joh. 4:4.

12. Församlingen
Församlingen är en gemenskap av troende som erkänner Jesus Kristus som Herre och Räddare. Likt Guds folk på Gamla testamentets tid har vi kallats ut ur världen. Vi samlas för att tillbe, umgås, studera Bibeln, fira Herrens måltid, tjäna människor och sprida kunskapen om räddning till hela världen. Församlingen får sin auktoritet från Kristus, Ordet som blev människa, så som det uppenbaras i Skrifterna. Församlingen är Guds familj. Som adopterade barn lever vi i det nya förbundet. Församlingen är Kristus kropp på jorden, en gemenskap av troende med Jesus själv som huvudet. Församlingen är bruden som Jesus dog för, för att göra henne helig och ren. När han kommer tillbaka i triumf tar han henne till sig som en församling av alla de trogna som han köpt med sitt blod, nu uppfyllda av hans härlighet, felfria, heliga och rena.
Källa: 1 Mos. 12:1–3; 2 Mos. 19:3–7; Matt. 16:13–20; 18:18; 28:19, 20; Apg. 2:38–42; 7:38; 1 Kor. 1:2; Ef. 1:22, 23; 2:19–22; 3:8–11; 5:23–27; Kol. 1:17, 18; 1 Pet. 2:9.

13. Församlingen i den sista tiden och dess uppdrag
Globalt och i alla tider består församlingen av alla som uppriktigt tror på Jesus. Men i den sista tiden när många lämnar tron på Gud finns det ändå en rest av troende som har kallats att hålla Guds bud och bevara tron på Jesus. Denna rest av troende förkunnar att tiden för domen är inne, att Jesus kan rädda och att han snart kommer tillbaka. Denna förkunnelse beskrivs i de tre änglarnas budskap i Uppenbarelseboken 14 och inträffar samtidigt som en rättegång pågår i himlen och leder till omvändelse och reformation på jorden. Varje troende kallas att personligen delta i att sprida budskapet över hela världen.
Källa: Dan. 7:9–14; Jes. 1:9; 11:11; Jer. 23:3; Mik. 2:12; 2 Kor. 5:10; 1 Pet. 1:16–19; 4:17; 2 Pet. 3:10–14; Jud. 3, 14; Upp. 12:17; 14:6–12; 18:1–4.

14. Enhet i Kristus kropp
Församlingen är en kropp med många delar som kallats från alla nationer, stammar, språk och folk. I Kristus är vi en ny skapelse. Skillnader i ras, kultur, utbildning, nationalitet, mellan hög och låg, rik och fattig, man och kvinna får inte skapa splittring bland oss. I Kristus är vi alla jämlika. Eftersom han genom en Ande har knutit oss samman till en gemenskap med honom och med varandra ska vi utan förbehåll tjäna varandra och låta oss tjänas. Genom uppenbarelsen av Jesus Kristus i Bibeln delar vi samma tro och hopp och sprider tillsammans budskapet. Grunden till den här enheten är den treenige Guden, som har adopterat oss som sina barn.
Källa: Ps. 133:1; Matt. 28:19, 20; Joh. 17:20–23; Apg. 17:26, 27; Rom. 12:4, 5; 1 Kor. 12:12–14; 2 Kor. 5:16, 17; Gal. 3:27–29; Ef. 2:13–16; 4:3–6, 11–16; Kol. 3:10–15.

15. Dopet
Genom dopet bekänner vi vår tro på Jesus död och uppståndelse. Vi bekräftar vår död från synden och att vi önskar leva ett nytt liv. Vi erkänner att Kristus är vår Herre och Räddare, vi blir hans och tas emot som medlemmar i hans församling. Dopet är en bild på vår förening med Kristus, att vi har fått förlåtelse för våra synder och att vi tar emot den heliga Anden. Dopet sker genom nedsänkning i vatten och bygger på att man bekänner sin tro på Jesus och visar att man ångrar sin synd. Döpt blir man när man fått undervisning i Bibeln och accepterat vad den lär.
Källa: Matt. 28:19, 20; Apg. 2:38; 16:30–33; 22:16; Rom. 6:1–6; Gal. 3:27; Kol. 2:12, 13.

16. Herrens måltid
När man firar Herrens måltid tar man del av symbolerna på Jesus blod och kropp för att visa att man tror på honom som Herre och Räddare. I denna gemenskap finns Kristus för att möta och styrka sitt folk. När vi deltar i Herrens måltid förkunnar vi med glädje Herrens död till dess han kommer tillbaka. I förberedelsen för nattvarden ingår självprövning, ånger och bekännelse. Jesus har uppmanat oss att tvätta varandras fötter som en bild på förnyad rening och en vilja att ödmjukt tjäna varandra på samma sätt som Jesus och för att ena oss i kärlek. Herrens måltid är öppen för alla troende kristna.
Källa: Matt. 26:17–30; Joh. 6:48–63; 13:1–17; 1 Kor. 10:16, 17; 11:23–30; Upp. 3:20.

17. Andliga gåvor och tjänster
I alla tider ger Gud andliga gåvor åt varje medlem i sin församling. Gåvorna ska användas i kärleksfull tjänst för församlingens och hela mänsklighetens bästa. Den heliga Anden delar ut gåvorna efter sin vilja till varje medlem för att utrusta församlingen med förmågor och tjänster som den behöver för att kunna utföra de uppgifter Gud har gett den. Enligt Bibeln är det gåvor som tro, helande, profetiskt tal, förkunnelse, undervisning, administration, försoning, medkänsla, uppoffrande tjänst och omsorg till hjälp och uppmuntran för andra. Gud kallar, Anden ger förmågor och församlingen väljer dem som kan vårda, evangelisera, leda och undervisa för att utrusta medlemmarna till tjänst att bygga upp församlingen i andlig mognad. Detta skapar enhet i tron och kunskapen om Gud. När församlingens medlemmar använder sina andliga gåvor som trogna förvaltare av Guds nåd, skyddas församlingen från destruktivt inflytande från falska läror och växer med den kraft som Gud ger och byggs upp i tro och kärlek.
Källa: Apg. 6:1–7; Rom. 12:4–8; 1 Kor. 12:7–11, 27, 28; Ef. 4:8, 11–16; 1 Tim. 3:1–13; 1 Pet. 4:10, 11.

18. Profetians gåva
Bibeln vittnar om att profetia är en av den heliga Andens gåvor. Det är en gåva som kännetecknar församlingen i den sista tiden och vi tror att den visade sig i Ellen G. Whites tjänst. Hennes skrifter talar med profetisk styrka och ger församlingen tröst, ledning, undervisning och tillrättavisning. Hennes skrifter klargör också att all undervisning och erfarenhet måste prövas med Bibeln.
Källa: 4 Mos. 12:6; 2 Krön. 20:20; Amos 3:7; Joel 2:28, 29; Apg. 2:14–21; 2 Tim. 3:16, 17; Heb. 1:1–3; Upp. 12:17; 19:10; 22:8, 9.

19. Guds lag
De viktiga principerna i Guds lag sammanfattas i de tio buden och visades i Kristus liv. De uttrycker Guds kärlek, vilja och syfte med människors liv och relationer och de gäller för alla människor i alla tider. Dessa rättesnören är grunden till Guds förbund med sitt folk och måttstocken när Gud dömer människan. Genom den heliga Andens ledning visar de vad synd är och får oss att känna behov av en räddare. Det är endast nåd och inte något vi gör som räddar oss, men vi följer buden som ett resultat av att vi blivit räddade. När vi lever i lydnad växer en kristen karaktär fram och gör att vi mår bra. Det visar att vi älskar Gud och bryr oss om våra medmänniskor. Trons lydnad visar att Kristus har kraft att förändra liv, vilket bekräftar det kristna budskapet.
Källa: 2 Mos 20:1–17; 5 Mos. 28:1–14; Ps. 19:7–14; 40:7, 8; Matt. 5:17–20; 22:36–40; Joh. 14:15; 15:7–10; Rom. 8:3, 4; Ef. 2:8–10; Heb. 8:8–10; 1 Joh. 2:3; 5:3; Upp. 12:17; 14:12.

20. Sabbaten
Efter sex dagars skapande vilade den nåderika Skaparen den sjunde dagen och gjorde sabbaten till ett minnesmärke över sin skapelse för alla människor. Det fjärde budet i Guds oföränderliga lag säger att den sjunde dagen i skapelseveckan, sabbatsdagen, är en dag för vila, tillbedjan och tjänst på det sätt som Jesus, sabbatens Herre, visade genom sin undervisning och sitt exempel. Sabbaten är en dag för härlig gemenskap med Gud och med varandra. Den är en bild på vår räddning i Kristus, ett tecken på att han gör oss heliga och ett uttryck för vår lojalitet. Den ger en försmak av vår eviga framtid i Guds rike. Sabbaten är Guds bestående tecken på det eviga förbundet mellan honom och hans folk. När vi med glädje firar denna heliga tid från fredag kväll till lördag kväll, från solnedgång till solnedgång, hyllar vi Gud för hans skapelse och räddning.
Källa: 1 Mos. 2:1–3; 2 Mos. 20:8–11; 31:13–17; 3 Mos. 23:32; 5 Mos. 5:12–15; Jes. 56:5, 6; 58:13, 14; Hes. 20:12, 20; Matt. 12:1–12; Mark. 1:32; Luk. 4:16; Heb. 4:1–11.

21. Människan som förvaltare
Vi är Guds förvaltare. Han har anförtrott oss tid och möjligheter, förmågor och ägodelar, jordens välsignelser och tillgångar. Inför honom ansvarar vi för att allt används på rätt sätt. Vi erkänner att Gud äger allt genom att troget tjäna honom och våra medmänniskor och genom att ge tionde och gåvor för att hans glada budskap ska förkunnas och församlingen få stöd och växa. Att vara förvaltare är en förmån som Gud ger oss för att vi ska växa i kärlek och segra över själviskhet och girighet. Förvaltare blir glada över de välsignelser som andra får genom deras trofasthet.
Källa: 1 Mos. 1:26–28; 2:15; 1 Krön. 29:14; Hagg. 1:3–11; Mal. 3:8–12; Matt. 23:23; Rom. 15:26, 27; 1 Kor. 9:9–14; 2 Kor. 8:1–15; 9:7.

22. Kristen livsstil
Vi är kallade att vara gudshängivna människor som tänker, känner och handlar i harmoni med bibliska principer i livets alla personliga och sociala områden. För att Anden ska kunna omskapa oss så att vi blir lika Jesus bör vi endast ägna oss åt sådant som tar fram Jesus renhet i oss och ger hälsa och glädje i våra liv. Detta betyder att vår avkoppling och våra nöjen bör ha högsta möjliga kristna standard. Även om det finns kulturella skillnader bör våra kläder vara enkla, anständiga och smakfulla, för vår prydnad ska inte vara något utvärtes utan en inre prydnad som består av ett milt och stilla sinnelag. Det betyder också att vi på ett förståndigt sätt tar hand om oss själva, eftersom våra kroppar är den heliga Andens tempel. Förutom lämplig motion och vila bör vi äta det som är hälsosamt och avstå från den orena föda som Bibeln undervisar om. Eftersom alkoholhaltiga drycker, tobak och missbruk av läkemedel och narkotika skadar våra kroppar ska vi också avstå från sådant. Istället ska vi ägna oss åt allt det som hjälper oss att följa Kristus som önskar oss helhet, glädje och allt gott.
Källa: 1 Mos. 7:2; 2 Mos. 20:15; 3 Mos. 11:1–47; Ps. 106:3; Rom. 12:1, 2; 1 Kor. 6:19, 20; 10:31; 2 Kor. 6:14–7:1; 10:5; Ef. 5:1–21; Fil. 2:4; 4:8; 1 Tim. 2:9, 10; Tit. 2:11, 12; 1 Pet. 3:14; 1 Joh. 2:6; 3 Joh. 2.

23. Äktenskapet och familjen
Äktenskapet instiftades av Gud i Eden och bekräftades av Jesus som en livslång förening mellan en man och en kvinna i kärleksfull gemenskap. För en kristen är äktenskapet ett löfte både till Gud och till den man gifter sig med och bör endast ingås mellan en man och en kvinna som har en gemensam tro. Grunden för denna relation är ömsesidig kärlek, ärlighet, respekt och ansvarstagande som återspeglar den kärlek, helighet, närhet och varaktighet som finns i relationen mellan Kristus och hans församling. När det gäller skilsmässa undervisade Jesus att den som skiljer sig av någon annan anledning än otrohet och gifter sig med någon annan begår äktenskapsbrott. Även om familjeförhållanden inte alltid är fullkomliga kan en man och en kvinna som i Kristus ger sig själva helt åt varandra i äktenskapet uppnå enhet i kärleken genom Andens ledning och församlingens stöd och hjälp. Gud välsignar familjen och han har planerat att familjemedlemmarna ska hjälpa varandra att växa och mogna. En växande samhörighet i familjen är ett av kännetecknen för den sista tidens budskap om evangelium. Föräldrar ska uppfostra sina barn till att älska och lyda Herren. Med sina liv som exempel och sina ord ska de undervisa barnen om att Jesus är en kärleksfull, ömsint och omsorgsfull vägledare som vill att de blir delar av hans kropp, Guds familj, som omfattar både ensamstående och gifta.
Källa: 1 Mos. 2:18–25; 2 Mos. 20:12; 5 Mos. 6:5–9; Ords. 22:6; Mal. 4:5, 6; Matt. 5:31, 32; 19:3–9, 12; Mark. 10:11, 12; Joh. 2:1–11; 1 Kor. 7:7, 10, 11; 2 Kor. 6:14; Ef. 5:21–33; 6:1–4.

24. Jesus är överstepräst i himlens helgedom
Det finns en helgedom i himlen, det verkliga förbundstältet som Gud och inte människan har byggt. Där tjänstgör Kristus för oss. Han låter alla troende få tillgång till den nåd som kom av att han en gång för alla dog på korset för att vi ska försonas med Gud. Vid sin himmelsfärd invigdes han som vår överstepräst och började sin medlartjänst, vilken förebådades av översteprästens tjänst i det heliga i det jordiska templet. När den profetiska tidsperioden ”2300 kvällar och morgnar” avslutades år 1844, började Jesus den andra och avslutande delen av sin tjänst som medlare, vilken förebådades av översteprästens tjänst i det allra heligaste i det jordiska templet. Den delen är en rättslig förundersökning inför syndens slutliga utplåning, som symboliserades i reningen av israeliternas helgedom på den stora försoningsdagen. Då renades helgedomen med blodet från offerdjur, men helgedomen i himlen renas av det fullkomliga offret som är Jesus blod. Förundersökningen avslöjar för hela universum vilka av alla avsomnade som dött i tro på Jesus och som därför räknas som värdiga att delta i den första uppståndelsen. Förundersökningen visar också vilka av de levande som lever i Kristus, bevarar Guds bud och tror på Jesus och därför är redo att upptas i hans eviga rike. Förundersökningen bekräftar Guds rättvisa när han räddar dem som tror på Jesus. Den tillkännager att de som förblivit lojala mot Gud ska ingå i hans rike. När Kristus alldeles innan han kommer tillbaka avslutar denna tjänst är människans möjlighet att omvända sig förbi.
Källa: 3 Mos. 16; 4 Mos. 14:34; Hes. 4:6; Dan. 7:9–27; 8:13, 14; 9:24–27; Heb. 1:3; 2:16, 17; 4:14–16; 8:1–5; 9:11–28; 10:19–22; Upp. 8:3–5; 11:19; 14:6, 7; 20:12; 14:12; 22:11, 12.

25. Jesus återkomst
Jesus andra ankomst är församlingens hopp och evangeliets höjdpunkt. Räddarens ankomst kommer att vara verklig, personlig, synlig och världsvid. När han återvänder kommer alla rättfärdiga som dött i tron på Kristus att uppstå för att tillsammans med de rättfärdiga som lever förhärligas och föras till himlen, medan de orättfärdiga kommer att dö. Tillståndet i världen idag och att nästan alla profetior uppfyllts tyder på att Kristus snart kommer tillbaka. Vi vet inte när det kommer att ske, så därför uppmanas vi att alltid vara redo.
Källa: Matt. 24; Mark. 13; Luk. 21; Joh. 14:1–3; Apg. 1:9–11; 1 Kor. 15:51–54; 1 Thess. 4:13–18; 5:1–6; 2 Thess. 1:7–10; 2:8; 2 Tim. 3:1–5; Tit. 2:13; Heb. 9:28; Upp. 1:7; 14:14–20; 19:11–21.

26. Döden och uppståndelsen
Syndens lön är döden, men Gud som ensam är odödlig ska ge evigt liv åt dem som han räddar. Fram till uppståndelsen är döden ett medvetslöst tillstånd för alla människor. När Jesus, som är vårt liv, uppenbarar sig, kommer de rättfärdiga som uppväcks och de rättfärdiga som lever kvar på jorden att förhärligas och föras upp för att möta sin Herre. De orättfärdigas uppståndelse sker först tusen år senare i den s.k. andra uppståndelsen.
Källa: Job 19:25–27; Ps. 146:3, 4; Pred. 9:5, 6, 10; Dan. 12:2, 13; Jes. 25:8; Joh. 5:28, 29; 11:11–14; Rom. 6:23; 1 Kor. 15:51–54; Kol. 3:4; 1 Thess. 4:13–17; 1 Tim. 6:15, 16; Upp. 20:1–10.

27. De tusen åren och syndens utplåning
Mellan den första och andra uppståndelsen regerar Jesus och hans heliga i himlen under tusen år. Under den tiden kommer de orättfärdiga döda att dömas. Jorden är då öde och tom, utan levande människor. Endast Satan och hans änglar finns där. När de tusen åren gått kommer Jesus och de rättfärdiga ner till jorden med den heliga staden. Då kommer de orättfärdiga som dött att uppstå och tillsammans med Satan och hans änglar omringa den heliga staden. Men eld från Gud utplånar dem och renar jorden. På så sätt kommer universum att befrias från synd och syndare för alltid.
Källa: Jer. 4:23–26; Hes. 28:18, 19; Mal. 4:1; 1 Kor. 6:2, 3; Upp. 20; 21:1–5.

28. Den nya jorden
På den nya jorden där rättfärdighet råder ska Gud skapa ett evigt hem för dem som räddats och en fullkomlig värld för evigt liv, kärlek, glädje och mognad i hans närhet. Här kommer Gud själv att bo med sitt folk och lidande och död finns inte mer. Den stora striden är slut och synd finns inte mer Allt, både det som har liv och det som inte har liv, vittnar om att Gud är kärlek. Och han ska regera för alltid!
Källa: Jes. 35; 65:17–25; Matt. 5:5; 2 Pet. 3:13; Upp. 11:15; 21:1–7; 22:1–5.

Ladda ner som pdf